Usch, vad hundarna ser ut efter promenaderna... Känns som att de alltid är instängda i hallen för att torka och när de väl torkat är det dags att gå ut igen :) Jag vet inte vad min kära - annars så praktiska - syster tänkte på när hon skaffade en vit, långhårig hund! Jisses!
Skoja är väl nu fjorton-femton veckor och har anpassat sig bra till vårt vardagsliv. Hon är här fem dagar av sju medan syrran jobbar och är jätteduktig att falla in i ledet när vi tar en daglig promenad med vagnen. Å andra sidan har hon väl inget val, för jag går bara :) Naturligtvis så kan jag inte låta bli att lära in lite trix, men jag tror inte syrran har något emot det iallafall. Kanske det blir i framtiden att jag kan tävla henne i de låga klasserna i freestyle!
Tänk om man inte hade hund? Vad skulle man ha för intresse då? Ett välstädat hem och lite pengar över till frisörbesök förmodligen... Sådana saker som jag gärna skulle velat haft men prioriteras sist, haha! Imorse när jag gick längst fälten med hundarna i strålande vårsol och hela söndagsmorgonen för oss själva så kände jag mig så tillfreds, ett tag. Jag behöver inte så mycket mer för att vara nöjd med mitt hundägande kom jag fram till, men jag tränar och tävlar för att jag tycker det är kul att upptäcka vad vi kan åstadkomma tillsammans. Och jag ska inte sticka under stol med att jag tycker det är fantastiskt roligt att dela det intresset med andra, likasinnade.
Ibland blir jag helt bedrövad över hur besvärligt en del verkar göra sitt hundägande... Eller ja, snarare så tolkar jag det så när jag inte lyckas förgylla mina älskade fyrbentas dag tillräckligt - när de kommer i kläm mellan dagisskjutsningar, amning och nattning. Jag blir ledsen över att jag inte just nu kan ge mina hundar det allra allra bästa fodret, den mest fysiskt bästa promenaden med backar och blåärsris och sen helst ett spår på slutet och jag orkar verkligen inte BARFa hit och dit, och vad som är snälla metoder vs det de kallar hårda metoder ids jag inte ens läsa om... Jag får dåligt samvete helt enkelt för att jag inte ger dem mer.
Och så går jag där på vårt fält och tänker på det och får en knut i magen. Men plötsligt sticker någon en kall nos i handen i förbifarten för att sedan strutta vidare och "läsa sin tidning." Eller så får man framtassarna i knävecken av någon annan som vill bjuda upp till lite lek... Då skakar jag av mig mina nedvärderande tankar om mig själv, att jag är en sämre hundägare bara för att jag inte ägnar dagens alla timmar åt aktivering och att läsa näringsämnen eller jämföra bakbensmuskler. Jag gillar det jag gör ju för fan. Hundarna är med dygnets alla timmar och vi gör varandra glada, vad mer behöver man? :D
